Saknad

Ibland undrar jag om de val jag gjort har varit värt det i längden,

Alla verkar ta det så lätt, jag kan inte förstå. Saknaden tar kol på mig, jag tänker på det säkert mer än en gång varje dag. Det var mer än ett år sedan nu, kanske till och med två. Men ändå är det en del av mig, jag vill att det ska vara en del av mig. Jag gillade vad jag blev, jag blev den jag alltid velat vara. Min rastlöshet fans plötsligt inte längre, min sömn kom när jag själv ville. När jag ville sova kunde jag sova.

Jag vet inte om jag minns det så som det var, eller hur det verkligen började. Om det jag minns är det jag vill minnas för att få en flykt från dagens verkligheter. Men jag minns hur jag kände, jag minns hur jag såg på mig själv. Det som har hänt med mig, nu efteråt. Det skrämmer mig inte. Jag minns även att det var jobbigt, men det jobbiga var inte mer än det bra. Och jag förstår inte vad som är felet, jag förstår inte varför de val jag gör måste påverka alla andra. Varför de ska ha en åsikt i något de igentligen inte vet något om. De vet inte hur jag känner, och därför kan de inte förstå.

Jag tror att okunskap gör oss lyckliga, men jag kan dock inte minnas om jag var lycklig innan allt detta. Men jag vet att jag slapp önska mig ännu en sak i livet man inte lyckats få. Det gör ont i mig när jag ser hur människor gör, när jag läster om det. Och hur de talar om det, de inser inte att det är en ny livs-stil, och att man tillslut inte kan välja längre.

Om jag minns rätt, så väljer "Frodo" i "sagan om ringen"-filmerna att gå vidare efter de vunnit "kriget" och ringen är förstörd. Han inser att det inte går leva med maktbigäret och saknaden av "ringen". Han valde döden, framför smärtan och saknaden. Att välja döden är ett drastigt val, för även om man får leva med en evig saknad så kommer man kunna uppleva lycka igen. Jag hoppas det i alla fall, än så länge vet jag inte. Kanske blir skanden mindre med åren som går, kanske den blir suddig som alla minnen. Kanske den med tiden försvinner som spår i sanden. Men det gör även ont att veta, att veta och glömma. Nu när jag vet, vill jag inte glömma.

Så åter igen, har valen jag gjort varit värt det i längden. Hur började allt detta, och när kommer det sluta. Jag tror att aldrig veta från första början, ger oss lycka. Den som vet mindre har färre saker i livet att frukta. Den som vet mer har mer att tänka på, och mer att vara rädd för. Så "är det bättre att ha älskat än att inte älskat alls" för man kan väll inte sakna något man igentligen inte har upplevt? vilken saknad är skarkast; Att sakna något du aldrig upplevt, eller sakna något som en gång varit hela din värld? Igentligen vet vi ju inte svaren för än vårat liv är slut, vad som är rätt för dig kanske är fel för mig. Berodde detta på min okunskap, eller deras kunskap som de inte delade med sig av?