Efter bara två timmars sömn kan jag konstatera att jag hade en konstig dröm igen. Den innehöll dock inga zombies denna gången. Men den var inte mindre läskig för det. Såhär började det:
Jag skulle till ett "läger" där jag hade varit två sommrar i rad. Det var ett stort läger med många olika människor. För två år sedan hade det skett ett mord på en flicka vid namn "Saga" som också bodde på lägret. Mördaren var fortfarande fri, och polisen hade hittat kroppen och visste vart hon vart begravd efter mordet.
Det började med att vi skulle gå och kolla på den plats där "Saga" vart begravd efter mordet. Det var jag och en person till som sade sig veta vad detta stället låg. Det var nästan mörkt ute, och solen höll på att gå ner. Det var en varm sommarkväll och vi gick bara i T-tröjor in i skogen. Vi följde en stig, och det blev bara mörkare och mörkare. Man kände redan när man vek in på den lilla grusstigen hur det växte en motbjudande känsla i kroppen. En hemsk känsla, Rädsla blandat med spänning. Vi viste att något inte stod rätt till, och vi verkade inte bry oss om att mördaren fortfarande var på fri fot. Och kanske just i skogen vi var och vandrade i. Vi kom fram till en "dal", där all skog var undanröjd och ett fält av grus och sand låg framför våra fötter. Plötsligt hörde vi en röst, den var lugn och kall. Samlad men samtidigt kunde vi höra föraktet, hatet och skräcken i den stilla rösten som verkade bäras av sommerens varma och sakta vind. Rösten förklarade att mannen som hade mördat "Saga" ångrade sig. Han hade lagt en förbannelse över skogen. Dalen var full av rastlösa själar som drev runt utan någon stans att ta vägen, och bara de mer rens själar kunde passera dalen utan att hemsökas av de rastlösa andarnas hämd. Man kunde se ett spår av människo-skor och även ett spår av hundtassar som gick upp mot dalens kant, rösten förklarade att mördaren inte kunde sätta sin fot på denna plats igen. Och att det var riskfyllt för vem som helst att vandra igenom denna dal. Därför kunde vi se hur människospåren stannade vid kanten medans mördrens följeslagare hade passerat igenom dalen. Vi kunde se hur hundens/vargens tasspår fortsatte igenom det enorma fältet och fösvann i fjärran. Efter vi hade sett allt detta var all spänning borta och vi kände hur skräcken växte starkare, och ännu var vi inte hemma på lägerplatsen där allt detta en gång hade börjat.
Vi gick igenom skogen, jag och en till. Plötsligt träffade vi en liten pojke som skulle gå med oss till lägerplatsen. Pojken hade sin lilla kattunge med sig. Han klappade den lilla katten varsamt, och den låg tryggt i hanns famn. Jag vände mig om och pratade med en andra i sällskapet, jag hör hur pojken säger "min katt rymde" och i ögonvrån kunde jag se hur pojkens kropp var täckt av blod. Jag viste att pojken inte hade lysnat på rösten vaksamma plågoord, jag viste att pojken hade vandrat genom dalen, och det var därför vi mötte honom så sent på vägen. Han hade blivit straffad, straffad med samma sjuka tankegångar och plågoandar som mördaren en gång hade. Jag skulle precis vända mig om med ansiket mot pojken, samtidigt som en adrenalin kick gick igenom min kropp vaknade jag tryggt i min säng. men kännslan, spänningen fans kvar, som en dimma i mitt sovrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar