Många säger att de inte kan sova om nätterna för de inte har någon säng att sova i, mat i magen eller tak över huvudet.
Många säger att det aldrig har funnits någon där att påminna dem om hur mycker de betyder.
Många säger att de inte har någon mamma och pappa att prata med och dela sin oro och börda med.
Många mår dåligt för att de föddes utanför systemet utan någon hjälp att få.
Många säger att de har hamnat där de har hamnat på grund av att det aldrig var någon som sa till dem, visade vilken väg de skulle gå.
Jag kan inte sova om nätterna fast jag har en säng att sova i, mat i magen och tak över huvudet.
Jag har någon där som visar varje dag hur mycket jag betyder och att jag är älskad.
Jag har en mamma och pappa att prata med som hjälper mig att dela mina problem och mina bödor.
Jag föddes innanför systemet, hade en bra början på livet.
Jag har alltid haft vägledning alltid haft hjälp och blivit visad vägen att gå.
Men endå kan jag inte sova om nätterna, och sogen i mig river.
Men endå känner jag mig inte älskad, och alla lovord och sagor känns som en dröm.
Men endå, fast jag har någon att prata med, känns det som om jag har hela världen på mina axlar
Men ändå fast min mamma och pappa har finnits med sen födslen känns det som de har varit frånvarande hela mitt liv, och någon mamma och pappa finns inte i mina tankar.
Men endå, fast jag är född i en bra familj som lever innanför systemet är jag inte tacksam för det jag har och letar ständigt sprickor i plattformen jag byggt mitt liv på.
Men endå har jag vilse trots all hjälp jag fick
Och jag skäms över att jag mår dåligt.
För när man granskar livet har jag inte mycket att må dåligt över, även fast mina upplevelser många gånger nästan har kostat mig mitt liv.
Är jag mindre värd?
för jag tänker på detta korrupta sätt?
eller är det bara världen jag har blivit uppfostrad i som har gjort mig till detta giriga monster?
Jag skäms, men samtidigt gör det för ont i mig för att bara glömma och vara tacksam.
Jag skäms, men smärtan upphör fortfarande inte.
