Det var en natt, ungefär som denna. Luften var tung och väldigt varm för en natt i maj. Jag hade kännt en spänning i luften hela dagen. Som ett tidur tickar, tick tack dunkade huvudvärken i mitt huvud. Huvudvärken var nästan så stark att jag kunde höra ett ilande ljud i mitt öra, som en kniv som sakta borrade in mot min trummhinna.
Jag hade precis kommit hem, förvånadsvärt nog släppte inte den konstiga kännslan jag hade haft hela dagen. Den obehagliga kännslan, ögon som stirrar, stirrar på mig. Men jag gjorde mitt bästa för att försöka skaka av mig obehaget och de dåliga tankarna. Jag lade mig i sängen och satte på lite musik, jag började tänka på tjejkvällen vad de alla hade sagt. Jag önskar att jag kunde flytta här ifrån, men jag vet att det inte skulle vara möjligt inte efter allt som hänt. Jag han inte riskera att det "monstret" hittar mig. Här är jag trygg.
Hur kan människor vara så falska, frågade jag mig själv? De visste ju vad jag kännde och tyckte. Han var den enda jag har känt något för på så länge, till och mer än jag ville erkänna för mig själv. Och medans jag sjönk djupare in i mitt tankemönster och självömkan, som faktiskt var berättigad. Trängde sömnen djupare inpå, och jag hade nästan trängt ut åskan som mullrade och regnet som piskade imot mitt fönster. när jag hörde min lägenhetsdörr öppnades.
Jag satte mig upp helt kallsvettig, kännslorna av obehag var tillbaka. Hade jag glömt låsa dörren? Jag kom snabbt upp på fötter, fick på mig morgonrocken, tror inte ens jag han stänga den innan jag började gå sakta och tyst mot hallen. Till min stora fasa stod dörren på vid gavel, och den nu ganska kalla vårluften blåste in i min lägenhet. Jag sprang ner för trappen, stängde dörren och hade inte en tanke på att låsa den. Sedan smög jag upp för trappen in i badrummet och låste dörren, jag tog snabbt upp min mobil och ringde "112". Medans jag darrigt slog i de tre siffrorna hörde jag hur någon gjorde något i köket. Våldsamt hanterade mina saker, kastade kastruller och porslin.Plötsligt blev det helt tyst. Jag vred nervöst på mig och lyssnde på vad operatören i telofonen hade att säga, gav henne den informationen hon behövde. Jag lyssnade hela tiden med ena örat, lyssnade efter några tecken, ljud. Sakta hör jag fotsteg komma mot badrumsdörren och jag tappar telefonen. Jag hör hur någon sakta griper tag i dörrhandtaget, inser att det är låst och stryker sakta sin hand över badrumsdörren. Jag hör hur någon börjar gå mot hallen samtidigt som han ger i från sig ett dovt och nöjdt skratt och i bakgrunde mullrar åskan som aldrig förr.
Ganska snart efter personen hade gått anlände polisen, först då vågade jag mig ut ur badrummet. Jag gick sakta ut till köket, allt låg där det inte skulle. Min blick vandrade från golvet upp mot köksluckorna där det stod inristat "Jag kommer alltid veta, var du en gör, så finns jag där" min blick vandrade vidare över de vita köksluckorna "ska du inte berätta din hemlighet" hade han skrivit på nästa lucka nu med något i rött. Och jag kommer aldrig klömma vad det stod på bordet, "När åskan mullrar och regnet piskar mot din ruta, när du är för rädd för att gå ut och stämningen är hämtad från en skräckfilm, det blir dagen jag kommer för dig igen".
Så nästa gång det åskar, då kommer han. Då kommer han och hämtar mig. Så se till att jag inte sitter hemma hos dig då, då kanske han tar oss båda.
